Grönt, grönt, grönt!  Åh vad härligt det var att äntligen få se den här färgen på riktigt igen! Från hjärtat talat, det finns mycket som är roligt, häftigt och intressant med Lima, men det är ju inte den grönaste och vackraste staden precis... Vilken tur att Lomas de Lachay ligger så pass nära så att man kan fylla på sitt naturnördarsinne lite grann!

 

Så igår, söndag, var det alltså som vi skulle åka iväg med min kurs i Integrative Ecology till Lomas de Lachay på exkursion. Efter helgens festligheter var det en aning tungt att gå upp kl 6 på morgonen för att infinna sig på skolan kl 7 (..) då bussen skulle avgå. Vi var 4 europeer som kom i tid, resten, ca 20 pers till, droppade in en kvart senare. Peruansk tid alltså! Bussresan tog sen ca 2.5 h. Första biten av resan såg vi mest öken.

Sand, sand, grus och stoft, vilket j*vla land,  det var öken! Och jag var ju knappast vöken, det var ännu mera öken! (Jag vet, jag kunde inte låta bli Robert Broberg referensen här...)

 

 

Så sakteliga började landskapet att förändras från brun sand till att små odlingar började synas lite här och var. När vi nästan var framme vid parkens entre fanns det små  låga växter glest utspridda på marken. Förändringen av växtlighet ökade sen snabbt. Växterna blev högre och växte allt tätare tillsammans. Utanför entrén, på ca 200m höjd, gjorde vi ett första stopp för att försöka identifiera olika arter. Här växte vildtomat, pumpa, "bäbisskor", tobak, potatis, en stickig medicinalväxt, malva etc etc. Bussturen gick sen vidare upp mot en liten parkeringsplats nära ett caféhus en bit upp i kullarna. Nu var det grönt på riktigt! Vildpumpan klättrade girigt på allt som fanns och täckte staket, träd och buskar.  Allt det gröna var övervälmande mäktigt!

 

         

 

Lomas de Lachay är ett naturreservat bestående av ca 5 ha av bergskullar. Varje vinterhalvår, då dimman ligger tät över Perus kust, täcks kullarna av grönska i olika lager för att sen återigen bli öken i slutet av november. Växtligheten här får alltså bara sitt vatten från dimman som skapas på grund av den kalla humboldtströmmen utanför kusten. I kullarna står det även en del döda träd, detta beror på att det tidigare funnits mer vatten tillgängligt då det även fans skog, men efter skogskövlingen för flera tusen år sedan så minskade vatten tillgängligheten till att bara bestå av dimman, och träden dog.

 

           

 

Vår exkursion varade i ca 4- 5 h och vi hade tur att vädret var riktigt fint så vi hade bra sikt. Men det var rätt krävande att vandra i kullarna i stekande solsken, speciellt med träningsverken från fredagens gymrutin. Under vägen såg vi flera rovfåglar, vild papaya och olika häftiga stenformationer och växter. Uppe på toppen hade vi sen lunchpaus och lite grupparbete. Och det är på toppen som det blir så tydligt att det är dimman som driver växtligheten här; för på havssidan är berget grönt och blomstrande, medans på andra sidan är det bara öken och torrt igen. Maffigt! När det sen var dags att åka hemåt igen var vi alla märkbart glada över dagens naturupplevelse men samtidigt rätt möra. Vi hade inga som helst problem med att somna i bussen trots skump och oväsen.

 

 

Och rött. Rött, rött, rött är mitt ansikte idag. Solen här är starkare än vad man kan tro, och trots starka solskydd har jag lyckats bränna näsa, tinningar, överläpp och haka. Det var länge sen sist som jag var en sådan kräfta! Men med gårdagens utflykt i sinnet så är det lätt värt det! Lomas de lachay är något av det vackraste jag har sett hittills, och något jag varmt kan rekomendera för de som åker till Sydamerika under juli-.oktoberperioden. 

 

Stora gröna miljökramar till er allihopa!